Hon fick mig att känna mig hel

Nu backar vi bandet fem-sex månader. Det var då jag träffade henne. Den första att beröra mig annat än på ett ytligt plan, det där som jag trodde var omöjligt. Men så kom hon där med sina smala, vackra former och sin förrädiska blick likt en kaninkokerska.

Sagt och gjort så fick hon mig på fall. Hon fick mig att glömma vem jag var, fick mig att säga upp kontakten med "fel" människor, fick mig att köpa en jävla fluga. Hon fick TILL OCH MED - och detta är nog det värsta av allt - med mig på en förbannad cineastrulle ute på Gärdet. Hon virade mig runt sitt lillfinger och jag NJÖT utav det.

'Nu är det klippt', tänkte jag och såg hela livet framför mig. Hon och jag, kanske ett barn eller två, semesterfirande i par. Jag döpte till och med våran framtida hund till Gustav. Det gillade hon.

Vi började redan efter en kort tid att kolla efter gemensam bostadslösning. Hon övertygade mig om att ett rymligt kök fick gå före badkar. Att uteplats med kvällssol var ett huvudsakligt villkor.

Hon fick mig att se tjusningen i shopping. Tog med mig på vernissager, realisationer och hade mig att bära goodiebags gata upp och gata ner.

Så kom sommaren som ett slag i ansiktet, och hennes känslor började från ingenstans att avkylas. Jag såg det inte minst i sättet hon såg på mig. Det var något som förändrats, något som inte var som förut. Det var nå...

Hahaha, jag orkar inte mer. Tänkte jag skulle ha en riktigt bra story att ursäkta min frånvaro med, men jag kräktes lite i munnen av mitt eget skrivande. Ville bara att ni skulle veta att jag är vid liv, och att livet seglar i medvind. Jag är densamma gamla Garre.

På återseende.