Happiness is expensive

Fredagkväll och jag är äntligen hemma efter efter en taxifärd som mer kom att likna en upptäcktsfärd. Chaufförer som blint förlitar sig på sina GPS-apparater som i nio av tio fall inte förstår hur Stockholms innerstad är utformad, är bland det värsta jag vet. Och dessa människor ska ha betalt. Och så duktig dricks på det. Nej tacka vet jag svarttaxichaufförer som åtminstone inte låtsas att de vet vad de håller på med.

Hängde på Göken till Riche i häromveckan - det skulle jag inte ha gjort. Man hade ju inte direkt mått dåligt av en finkänslig pointer som faktiskt sköter sitt jobb. Sätter jag min fot på ett "brasserie i internationell anda" vill jag åtminstone känna mig försäkrad om att jag inte hamnar på någon förbannad St Anton after ski. Vill jag uppleva dräggfulla tonårstjejer (som inte har för avsikt att följa med en hem) så sätter jag mig antingen på Söderkällaren eller något annat solkigt skitställe där ölen serveras i nerkissade plastglas som aldrig sett insidan av en diskmaskin. Känns inte som att skillnaden är så mycket större än så. Visst, man drabbar inte samman med säg Viggo Cavling, men det är ju bara en bonus. Någon form av standard får man väl ändå lov att begära.

Blir förresten också besviken när jag hör och förstår vad det är man "ska" lyssna på i vår. Ett så kallat indieband som går under den banala pseudonymen The XX. Föga förvånande att de dessutom är hemmahörande i London. Lika självklart som att Håkan Hellström är från Göteborg. Kan det svenska anglofilkomplexet bara gå och dö någon endaste gång? Joy Division-sångaren Ian Curtis hängde sig i ung ålder, kan inte alla små Londonromantiserande söderslödder bara ta och göra detsamma? Pretty please?