Den värsta av söndagar

Jag sätter min söndagsångest mot allt ni har. Fulgodis igår,vaknar upp med manodepression och ser hur en väldig flod forsar in i sovrummet. Tänker först att jag fortfarande är bäng, försöker somna om, men upptäcker snart därpå att handfatet står och läcker i badrummet och att halva lägenheten är under vatten. Upp flyr jag, snubblar och slår huvudet i stereon, börjar sedan svabba, något som kan liknas vid att dammsuga en öken. Det tar aldrig slut. ALDRIG.

När jag sakteligen börjar tro att the botten is nådd (sorry, var inte min avsikt att citera Timbuktu, som det för övrigt är lika mycket sport i att dissa som det är att av misstag knäa honom i pannan) ringer det plötsligt på dörren. Där står Pucken, ett smeknamn min kära hyresvärd planterat helt själv (?!). Tydligen så har "ljudnivån varit på oacceptabel nivå" den gångna veckan. Jävla hora. Snubben har nåt flådigt dolby surround som han gillar att flasha med när det passar, och här kommer han och ber MOI att dämpa sig?

I all vrede ber jag honom hursomhelst, lika ogenomtänkt som välförtjänt, att trycka upp huvudet där solen aldrig skiner. Som att det inte vore nog med en gravid sjuttonåring efter sig, nu ska man dessutom behöva leva med ett ständigt vräkningshot. Mormonen i sällskapet skulle säkert hävda att jag har mig själv att skylla - men jag lever inte efter såna jävla normer.

Idag är en dag jag inte ägnar en endaste jävla tanke åt Haiti. Som Bill Hicks en gång sa: "I've got imaginary bullets coming your way - I'm that tence". Skoja inte.