Hon fick mig att känna mig hel

Nu backar vi bandet fem-sex månader. Det var då jag träffade henne. Den första att beröra mig annat än på ett ytligt plan, det där som jag trodde var omöjligt. Men så kom hon där med sina smala, vackra former och sin förrädiska blick likt en kaninkokerska.

Sagt och gjort så fick hon mig på fall. Hon fick mig att glömma vem jag var, fick mig att säga upp kontakten med "fel" människor, fick mig att köpa en jävla fluga. Hon fick TILL OCH MED - och detta är nog det värsta av allt - med mig på en förbannad cineastrulle ute på Gärdet. Hon virade mig runt sitt lillfinger och jag NJÖT utav det.

'Nu är det klippt', tänkte jag och såg hela livet framför mig. Hon och jag, kanske ett barn eller två, semesterfirande i par. Jag döpte till och med våran framtida hund till Gustav. Det gillade hon.

Vi började redan efter en kort tid att kolla efter gemensam bostadslösning. Hon övertygade mig om att ett rymligt kök fick gå före badkar. Att uteplats med kvällssol var ett huvudsakligt villkor.

Hon fick mig att se tjusningen i shopping. Tog med mig på vernissager, realisationer och hade mig att bära goodiebags gata upp och gata ner.

Så kom sommaren som ett slag i ansiktet, och hennes känslor började från ingenstans att avkylas. Jag såg det inte minst i sättet hon såg på mig. Det var något som förändrats, något som inte var som förut. Det var nå...

Hahaha, jag orkar inte mer. Tänkte jag skulle ha en riktigt bra story att ursäkta min frånvaro med, men jag kräktes lite i munnen av mitt eget skrivande. Ville bara att ni skulle veta att jag är vid liv, och att livet seglar i medvind. Jag är densamma gamla Garre.

På återseende.

Din jävla horunge

Jag känner mig så jävla smutsig. Överkörd. Och nu kräver upprättelse. Jag har absolut ingen lust att folk går och tror att jag är någon fjuttad jävla nittonåring i Weekdayjeans och second hand-väst. Hellre dör jag. Det har nämligen cirkulerat diverse rykten om mig, vem jag är osv, och även om det aldrig var min avsikt från början att verka svår och hemlig, verkar det ha yttrat sig på det viset.

Igår natt hamnade jag på en efterfest hos några ruskigt osköna Vasastantyper, med människor från alla hörn. Vid fönstret, med handrullade cigg såklart, satt då denna äckliga fjunis och berättade glatt om sitt bloggande på Godnattpuss.

Jag ska inte gå in på några detaljer, men lillkillen lämnade festen kort därpå. Med eller utan min hjälp.

Jag må vara den mest skarpsynta jävla människan i den här stan, men den här bloggen är knappast en prioritet. Däremot, när någon som ser ut som Idol-Danny med ett förmätet leende försöker baxa mitt namn, så ska han inte tro att han kommer lindrigt undan.

Om du läser det här, vilket du säkert gör din jävla fitta, så ska du ha jävligt klart för dig att jag aldrig glömmer.

Är vi klara på det?

OKEJ

Jävlar skit helvete. Jävlar skit helvete. Mitt superhemliga mailkonto hackades för en tid tillbaka sen av ett gäng förrädiska horor som sedermera ägnat sina "aktiva liv" åt att göra lite vad fan dom vill under mitt namn. Jag har gett mig fan på att hitta dessa och ställa dom inför, vad man på gatan kallar, rätta. Och när jag gör det så kommer fan inte ens deras egna mödrar känna igen dom små fittorna.

Jag har inte skrivit något på Godnattpuss heller av den anledningen. Man skulle väl kunna säga att jag mer eller mindre gått ännu mer under jorden. Men likt förbannat har man tvingats gå till jobbet dag ut och dag in för att bjuda på tillgjorda leenden åt nerpissade äckel i Stockholms uteliv. Finns det några klarsynta jävlar kvar i den här stan? Ja, utöver jag själv då förstås. Jag ställer mig frågande.

Som kyrkråttor

Känner ni liksom jag hur glöden kommer krypandes i bukhålan? Vi är så rädda för att göra våra spelare ledsna att vi istället för att sänka löner kickar halva kansliet, när vi samtidigt är så pass nödställda att vi får en spelare till skänks från Häcken(!), och inte har resurser nog att faktiskt fotografera honom utan istället photoshopar in honom i en Bajentröja.

I år är det ju fan vi som är råttorna i den här stan.

Ville skrika "men din jävla horunge, kom en cm närmare så skär jag kuken av dig"

Jag hatar mycket. Det ska gudarna (och kanske främst ni Godnattpussläsare) veta. Och med risk för att reducera innebörden, men bland det absolut värsta jag vet såhär mellan tummen och pekfingret är att buntas ihop med vänners vänner. Särskilt när vännen, i det här fallet Pimme, vet precis hur jag känner inför denna sårskorpa på samhällets påstådda humorrygg, även kallad Öz Nûjen. En "komiker" som kallar sin egen morsa för vad som helst bara någon viftar med kontanter, och som ser skitkul där vi andra ser skitnödig.

Typ som att göra skämt på rasrisk-skyltar, eller provocera tonåriga nynazister med skämt om hur dumma de är. Men där tvingas man likt förbannat sitta och genomlida en hel jävla lunch, oförberedd och förbannad. Och tro't eller ej, men jag konstlade faktiskt fram ett bemötande väl värt en jävla utmärkelse. Ville skrika "men din jävla horunge, kom en cm närmare så skär jag kuken av dig" men knöt näven i fickan och bet ihop mot alla odds.

Varför kan han inte bara ta sin gode vän Sean Atci i handen och skutta iväg på ytterligare en våldtäktsturné och sjunga om toarullar till jorden går under? Eller göra pinan kort och följa sina ärade landsmäns exempel och köra en kula genom skallen. Men så kul ska vi tyvärr inte ha det.

Får jag kalla dig Bajen?

Är inte helt jävla skön med att Bajens tränare är en uttalad gnagare, och en blåvit profil som ser ut som en gnagare och har ett förflutet i Djurgården. Men man kan inte få allt man pekar på, och det finns ingen mening med att älta så länge jobbet blir gjort. Det är 14 april som gäller.